Sa jag att jag har gått och blivit tidsoptimist?? Jag har alltid varit en självklar tidspessimist. Nu finner jag mig själv springande efter den jävla vagnen stup i ett. Jag har alltid tyckt synd om er människor, som sprungit efter vagnen, ibland har jag t.o.m. fnissat lite lätt i min ensamhet eftersom det ser så kul ut när ni kommer springandes, när ni kastar er in i vagnen med andan i halsen och håret likt ett fågelbo. Nu är jag lika mycket fågelbo och flåsande jag själv. Har gått från att vara en road, översittar-åskådare på spårvagnen, till en efterspringande jämnlike med blossande kinder och ett ordförråd som besitter mest olika sätt att säga "fan jag missa vagnen".

Har haft en bättre söndag, med ett par bättre tjejer. Det skär lite i hjärtat då jag plötsligt finner mig i tjocktröja, i tankarna på en höstjacka, i söndagsrutinerna och tänket inställt på vardag. Har, som alltid, en seperationsångest från sommarmånaderna - älskar värme, sol och ledighet lite för mycket för att verkligen dra för mycket på smilj-banden när man ska damma av höstkängorna. Mitt kaffe och musikrus får mig dock att inse att även hösten och vintern kan bli en guldkantad sådan! I all ära, får nog bara tacka för en helt fantastisk sommar fullspäckad av resande och sjuka incidenter, ja så får det bli. Skall återgå till mitt donande.

Så, snurrar livet på atm. Puss /F

.

Ha precis som jag ett par sista helt fantastiska veckor i värmen och solen!!