how i feel
Det här med att lära sig en vardag fylld av rutiner igen är lite som att gå in ett par nya skor, obehagligt men ack så nödvändigt. Ögonen går i kors, och i huvudet formulerar jag inte mycket annat än oreda, som ett garnnystan som har gått loss i en höstack. Är så himla inne i sommaren, kom aldrig där ifrån. Vill aldrig släppa greppet om friheten och tryggheten som ljuset och värmen innebär. Men... (Ordet, som vänder på klacken, vänder kappan efter vinden och ger än allt och inget skvalpar bland massa annat i hjärnkontoret) ...hösten som är så mysig.
.
Sa jag att jag har gått och blivit tidsoptimist?? Jag har alltid varit en självklar tidspessimist. Nu finner jag mig själv springande efter den jävla vagnen stup i ett. Jag har alltid tyckt synd om er människor, som sprungit efter vagnen, ibland har jag t.o.m. fnissat lite lätt i min ensamhet eftersom det ser så kul ut när ni kommer springandes, när ni kastar er in i vagnen med andan i halsen och håret likt ett fågelbo. Nu är jag lika mycket fågelbo och flåsande jag själv. Har gått från att vara en road, översittar-åskådare på spårvagnen, till en efterspringande jämnlike med blossande kinder och ett ordförråd som besitter mest olika sätt att säga "fan jag missa vagnen".
/F
Kommentarer
Trackback
